6/5

Käraste människor

Nu är jag på gränsen. Det börjar bli riktigt illa. Jag har berättat mitt livs största hemlighet för fel person och ångrar det enormt. Om jag ger upp, hata mig inte.. Ok? Jag .. fan alltså vet inte vad jag ska skriva ens. Det här är inte ett rop på hjälp eller nått. Ingen kan hjälpa mig och jag vill inte ha någon. Nu ligger jag verkligen på botten. Kul va? :D ... eller inte.

Olle, vet du, jag hatar dig för att du stoppade mig i torsdags.. Det gör jag fan. Det var min befrielse. Hade jag fått göra det så hade heller inte hemligheten avslöjats.. Jag hatar mig själv för att jag är så svag. Jag hatar mig själv för att jag inte orkade hålla min olyckliga kärlek hemlig i mer än ett år. Jag skulle inte skrivit till dig om det.. Nu när jag avslöjat det så kan jag aldrig se på dig igen. Jag kan inte längre låtsas att jag inte har några känslor, för du känner redan till dem.. Och det värsta är att jag saknar dig så enormt och längtar efter dig mer för varje sekund. Just därför.. Jag är verkligen på väg att ge upp. Försök inte stoppa mig om jag skulle göra det. Jag orkar inte gå och längta efter en likgiltig människa.

Det finns fan inte en människa i världen som kan ändra på det här. Och den ende som hade kunnat, kan inte heller.

Hörru. Gör inget dumt eller något som skadar dig eller någon annan. Det är inte värt det. Det är ALDRIG vartcdet. Lätt för mig att säga? Javist. Lätt för mig att sitta har och ge uppmuntrande ord. Jag vet att det känn kännas mer som ett hån. Jag vet det så förbannat väl.



Jag vet inget om din hemlighet eller om vad du gått igenom men jag vet hur det känns att må skit. Jag vet också att det blir bättre och sedan sämre igen.



Jag vet å andra sidan också hur det känns att lyckas trots all skit man varit med om. Den känslan är fantastisk och det vore riktigt tragiskt om du aldrig fick uppleva den.



Tä hand om dig.

Kram